Morgonen grydde likt en varsam hand. Ingen klocka hade ställts. Att få vakna när man behagar är en ultimat form av vardagslyx. Fäste blicken vid fönsternischen, dagens första ljus sipprade in mellan spetsgardinernas lager. Jag log.

Klädd i slitna morgontofflor och en frottérock med urtvättat rosmönster gick jag nerför trappan. Ett par näpna solstrålar lekte ta fatt i köket. Glädjen över att väderleken höll på att förbättras gav mig ny kraft. Samtidigt längtade min bleka vinterhy efter värmens första fräknar.

 Tillredde mig en balja te och en smörgås med kylskåpets rariteter, det vill säga några skivor medvurst och ett salladsblad. Tog mod till mig och bestämde att frukosten skulle avnjutas utomhus. Farstutrappans betongsteg var isande kalla och blåsten påtaglig. Gåshuden knottrade sig längs med kroppens kurvor. Men skam den som ger sig det var i alla fall vår eller snarare början på våren.

Det var underbart att i stilla ro iaktta händelserna utanför den egna trädgårdshäcken. Brevbäraren hade fullt sjå med dagens utdelning. Grannen spatserade förbi med baskern på sned. Och i blickfånget syntes även en motionär, klädd i en ceriserosa joggingdress med matchande pannband. Hur påverkas vi egentligen av det återkommande ljuset?

Jag försjönk i mina egna funderingar och rensade i tankarnas garderob. När vintern har oss i ett fast grepp suckar vi ofta tungt och stänger in oss i våra boningar. Muttrar när vi tvingas möta kylan, svär över att behöva skrapa rutorna på bilen. Snöskottning, vinterblask, väglaget och stoppade raggsockor påverkar vårt humör. Vi jagar efter ljusglimtar, små ögonblick som gör mörkret mer uthärdligt. En brasas sken, bullbak och advent.
När så vintern äntligen börjar ge vika, är man återigen på rätt köl. Med ljuset kommer kreativiteten och energin. Sommarhuset ska ses över, klädskrubben rensas och visst är det väl som så att undanröjningen av dunjackor och udda fingervantar ger ett lyckorus.

 Det sägs ju även att med våren kommer kärleken, definitionen har klara skiftningar. Min mormor frågade mig om jag skulle gifta mig snart.

– Först och främst behöver jag bli kär, svarade jag.
Mormor var tyst i några sekunder. Rappt men ändå sakligt svarade hon;

– Kär och kär!? Jag ska säga dig att kärlek är det första som går över.
Det hördes på tonfallet att hon var nöjd. Jag skrattade hjärtligt åt hennes resonemang med erfarenheter ur ett 65-årigt äktenskap. Ett säkert vårtecken är i alla fall när mormor påtar i rabatterna. Den kärleken har hon alltid lyckats bevara.

Hur som helst så finns det en anledning till att vi sätter näsan i vädret och låter solen smeka våra ansikten. Och i samma stund som vi välkomnar våren, gror en liten segerviss viking inom oss. För återigen har vi lyckats besegra ännu en mörk vinter.

VENDELA ERIKSSON

- Min fru sa att hon vill ha älgskog såsom man gör på film.
Så vi gjorde det.
Och nu vill hon skiljas!
- Jag tror inte att jag och min fru ser på samma typ av film...

Den blankslipade marmortrappan ledde upp till den stora porten. Gästens försiktiga steg iakttogs av en övervakningskamera. Dörren öppnades och stängdes lika fort bakom ens rygg. Inlåst från samhället, välkomnades man in i en sluten värld. Vakten tog emot nycklar, mobil och identitetshandling.

 Uniformerad personal i blå munderingar vankade av och an mellan de olika våningarna. Rasslet av nyckelknippor ekade mellan inrättningens tjocka väggar.

En gallerförsedd passage ledde in till första parkett. Cellerna stod öppna för insyn och de intagna var medveten om det nya ansiktet vars ögon registrerade allt.

 En ung man stannade plötsligt till, han log varmt mot besökaren, men blicken kändes isande kall. Resignerat möttes de två. En olustig känsla brottades under några sekunder med förståndet. Nutid sammanflätades sålunda med historia och nyfikenhet med respekt för det okända klientelet.

 Visningen fortsatte och näthinnan memorerade ett särskilt synintryck. På en av de många celldörrarna fanns en oskriven namnskylt. Här hade någon istället satt upp en bild på Usama Bin Laden och bakom dennes mask satt uppradade kortleksjokrar.

 Ute på rastgården var området omgärdat av vackra målningar och ovanför dessa skymtades taggtråden. Ett något uppseendeväckande konstnärsalster var repstegsmålningen som hade avtecknats på murens ena kortsida. Provocerande måhända, men samtidigt dolde den en dos av ödets ironi. 

 Vi fortsatte vidare upp till andra våningen och den inrökta lukten av instängdhet präglade atmosfären. I den långsmala lokalen fanns det ett innött möblemang vars bord hade prytts med en rutig duk. Detta var inte bara ett fängelse, utan även en boning. För ögonblicket kändes det som att tiden stod stilla. Väggarna saknade ur. Istället fick sinnena arbeta.

 På tredje våningen fanns den forna direktörsbostaden. Sängkammaren, sällskapsrummet och köket var nu vanliga arbetsrum. Solen sipprade in genom de gallerförsedda fönstren. Där utanför myllrade det av aktivitet. Bussar lämnade stationen för nya destinationer, ett ungt par satt på en parkbänk och njöt av både vädret och mjukglassen. En herre promenerade förbi tillsammans med sin hund. Det vanliga livet var så nära, men för stunden så långt borta.

Upptäcktsfärden fortsatte upp till vinden. Här berättade föremålen om svunna epoker.

En stenmangel, 500 blad toalettpapper, en skrivmaskin signerad Åtvidaberg, gamla säkerhetslås, ett tvångsbälte, tre par stövlar med träbotten och det gamla tingsbordet. Vördnadsfullt rörde man tingen med försiktig hand. Utan tvekan präglades anstalten av tidlöshet, men dess verksamhet skulle nu gå i graven.

Gamla Västerviksanstalten är från 1871 och innan gästen återgick till sin värld utanför murarna, var det bara att inse att denna kåk innehade en fängslande historia.

 Vendela Eriksson



DET HÄR ÄR INLEDNINGEN I MIN BOK;
VÄSTERVIKSANSTALTEN- EN FÄNGSLANDE HISTORIA
ÄR DU INTRESSERAD AV ATT LÄSA MER?
KÖP ELLER HYR MIN BOK PÅ BIBLIOTEKET

Det finns många stilar, nischer och genrer, men att vara ungkarl måtte då vara en livsstil. Ibland brukar jag skratta åt fenomenet och konstatera att vissa ränder aldrig går ur. Oavsett ålder, bakgrund och erfarenhet, finns det som sig bör förtjusande likheter.

 Min far blev ungkarl på äldre dagar och visst kan jag ta mig för pannan, när han visar upp sitt hem för otaliga kvinnor. I början charmade han dem genom att bedyra sitt fashionabla kryddskåp, men allt eftersom tiden gick började han samla på något helt annat, nämligen EKS-vågar. Och det är klart när mannen ifråga innehar en tresiffrig kaliber, framstår vågsamlingen som ytterst exceptionellt.

 Därtill finns det mycket annat nämna, såsom den beryktade julgranen, som under årets 365 dagar alltid skymtas från köksfönstret. Den är därtill klädd med belysning, Sverigeflaggor och gula fjädrar. På så vis har han löst årets högtider, påsk, midsommar och jul. I övrigt är hemmet spartanskt inrett. Dukar, växter och allehanda prydnadsföremål existerar inte. Däremot har vinböcker, Marilyn Monroetavlor och Hälgemuggar fått sin speciella plats i sammanhanget. I bokhyllan ses även dyrgripar såsom fiskerullar.

 Ååå! jag hölls ju nästan på att glömma den svarta boken. Det är faktiskt så att min far håller ordning och reda på sina sällskap. I anteckningsboken ses långa rader av namn, varpå de flesta är överstrukna. Ett drygt 60-tal kvinnor finns listade. Och när jag för en tid sedan pratade med honom i telefon, antog jag att ytterligare en hade strukits. Eftersom han påstod att en djupfryst kyckling hade större utstrålning en den dam som bjudits in på middag.

 En annan ungkarl i sammanhanget är Robert. Precis som min far kan man ana ungkarlslivets anda. I hemmet hägrar Ozzy Osborn, barskåpets välfyllda hyllor och så igen dessa julalster i fönstret. För övrigt ägnas tiden åt bilar, motorcyklar och kvinnor. Att han därtill arbetar som traktormekaniker blev en ungmö varse om, efter en natt i sänghalmen. För vem skulle inte reagera på kommentaren;

 – Det måste ju provköras många traktorer innan man hittar den rätta.

 Nu senast var jag i Malmö, eller närmare bestämt i Arlöv för att hälsa på två herrar som delar lya. Magnus och Daniel, är som så många andra ungkarlar, trevliga, men ytterst speciella. Deras kök tillhör nog det rum som de flesta besökare häpnas över. Coca-colasamlingen försöker rymmas i en liten plastlåda med texten; Skånsk retur omgående, utöver det ses även de sporadiskt uppspikade gardinerna och man ska inte tala om köksluckorna som saknar handtag. Istället stängs luckorna igen med en bred remsa silvertejp.

 Magnus och Daniel var vid det nämnda tillfället stolta över sina nyetablerade vuxenpoäng, de hade införskaffat en diskmaskin. Sen att väl ingrodda mattallrikar, bestick och glas överöste diskhon, bänken och alla andra tänkbara avställningsytor, var en bisak. Det som de däremot alltid har full kontroll på är ölöppnaren, som hänger på en spik i köket. Denna anordning är förövrigt också kökets enda väggutsmyckning.

Så småningom satte vi oss alla ute på balkongen, medan augustinatten sänkte sig över kvarteret. Öl hivades och livsfrågorna kom på tal. En sak var de i alla fall säkra på, hellre helvetet än himlen. Därför att värmen skulle medföra fler lättklädda kvinnor, nackdelen var bara att ölen inte kunde förtäras kall.

 Frågan man kan ställa sig så här i efterhand är om det egentligen finns en idealisk ungkarl. Vad tror du?

 VENDELA ERIKSSON