varavendela

Nu är trädgårdslandet planerat och planeterat för i år.
Det blev;

Potatis, en tidig och en sen sort
Jordgubbar
Lila brytbönor
Palsternacka
Morötter
Gul lök
Vitlök
Blomkål
Majs

:)

Här ligger man då, på gräsmattan med en växande mage och bara njuter av livet, stunden och dagens på guldkorn.
Precis som när man var liten kan jag även i vuxna år blicka upp mot skyn och låta molnens formationer leka med min fanatsi.
FOTO; VENDELA ERIKSSON

Anlägg inte en större trädgård
än att du hinner njuta av den

Den blankslipade marmortrappan ledde upp till den stora porten. Gästens försiktiga steg iakttogs av en övervakningskamera. Dörren öppnades och stängdes lika fort bakom ens rygg. Inlåst från samhället, välkomnades man in i en sluten värld. Vakten tog emot nycklar, mobil och identitetshandling.

 Uniformerad personal i blå munderingar vankade av och an mellan de olika våningarna. Rasslet av nyckelknippor ekade mellan inrättningens tjocka väggar.

En gallerförsedd passage ledde in till första parkett. Cellerna stod öppna för insyn och de intagna var medveten om det nya ansiktet vars ögon registrerade allt.

 En ung man stannade plötsligt till, han log varmt mot besökaren, men blicken kändes isande kall. Resignerat möttes de två. En olustig känsla brottades under några sekunder med förståndet. Nutid sammanflätades sålunda med historia och nyfikenhet med respekt för det okända klientelet.

 Visningen fortsatte och näthinnan memorerade ett särskilt synintryck. På en av de många celldörrarna fanns en oskriven namnskylt. Här hade någon istället satt upp en bild på Usama Bin Laden och bakom dennes mask satt uppradade kortleksjokrar.

 Ute på rastgården var området omgärdat av vackra målningar och ovanför dessa skymtades taggtråden. Ett något uppseendeväckande konstnärsalster var repstegsmålningen som hade avtecknats på murens ena kortsida. Provocerande måhända, men samtidigt dolde den en dos av ödets ironi. 

 Vi fortsatte vidare upp till andra våningen och den inrökta lukten av instängdhet präglade atmosfären. I den långsmala lokalen fanns det ett innött möblemang vars bord hade prytts med en rutig duk. Detta var inte bara ett fängelse, utan även en boning. För ögonblicket kändes det som att tiden stod stilla. Väggarna saknade ur. Istället fick sinnena arbeta.

 På tredje våningen fanns den forna direktörsbostaden. Sängkammaren, sällskapsrummet och köket var nu vanliga arbetsrum. Solen sipprade in genom de gallerförsedda fönstren. Där utanför myllrade det av aktivitet. Bussar lämnade stationen för nya destinationer, ett ungt par satt på en parkbänk och njöt av både vädret och mjukglassen. En herre promenerade förbi tillsammans med sin hund. Det vanliga livet var så nära, men för stunden så långt borta.

Upptäcktsfärden fortsatte upp till vinden. Här berättade föremålen om svunna epoker.

En stenmangel, 500 blad toalettpapper, en skrivmaskin signerad Åtvidaberg, gamla säkerhetslås, ett tvångsbälte, tre par stövlar med träbotten och det gamla tingsbordet. Vördnadsfullt rörde man tingen med försiktig hand. Utan tvekan präglades anstalten av tidlöshet, men dess verksamhet skulle nu gå i graven.

Gamla Västerviksanstalten är från 1871 och innan gästen återgick till sin värld utanför murarna, var det bara att inse att denna kåk innehade en fängslande historia.

 Vendela Eriksson



DET HÄR ÄR INLEDNINGEN I MIN BOK;
VÄSTERVIKSANSTALTEN- EN FÄNGSLANDE HISTORIA
ÄR DU INTRESSERAD AV ATT LÄSA MER?
KÖP ELLER HYR MIN BOK PÅ BIBLIOTEKET

Idag har jag och min syster Beatrice utfört ett riktigt dagsverke! I min familj fungerar det som så här att min käre man påbörjar ett projekt med slutfinishen blir aldrig av. För tråkigt måntro, men största problemet är att Oscar tids nog inte ser bristerna. Den halvtaskigt målade dörren, till dörrfodret som helt saknar färg till väggarna som borde ha ytterligare ett täcklager. Gammalt slitet ordspråk men om man vill ha något gjort måste man göra det själv. Åkte till färgaffären köpte penslar, roller och maskeringstejp. Lura över syrran och projektet tog vid.
Vi målade väggar, dörrar, fönsterbänk, fönsterfoder och garderob.
Detta har vi lärt oss;
1. Om man låter maskeringstejpen sitta kvar länge fasnar tejpen i tapeten.
Resultatet blev hur som helt klart godkänt och imorgon ska jag sätta dit garderobshandtag, som har samma härligt röda färg som blommönstret på tapeten.

Har du tröttnat på snödrivorna och de kalla graderna utanför fönstret? En bra tips är att faktiskt sätta sig ner och "pula" med något. Jag tycker det är mysigt att skapa kort, askar och kuvert med kreativiteten som drivmotor. Igår längtade jag så efter sol, vår och krokusar. Och se här; Visst skulle ett sådant här kort få dig att le, om det det hamnade i din brevlåda? Gör någon glad, det får en själv att känna sig bättre i själen trots avsaknaden av värme, grönt gräs och prunkande blomsterrabatter.

Idag fick jag min första trädgårdstidning (en julklappsprenumeration bekostad av min mor, tack!) Så jag tänkte att när mannen är på jobbet, sonen i skolan och lillflickan i full färd med att leka lekar, då ska jag sätta mig i öronlappfåtöljen och öppna tidingen "å lukta på blommorna likt tjuren Ferdinand. Låta mig inspireras, fundera på år 2010;s trädgårdsprojekt och sukta om vår...

Natten kommer fort denna årstid. Jag satt vid fönsterbänken och tittade ut över den snöbeklädda trädgården. De nakna grenarna letade sig fram till mitt fönster, precis som om de ville säga mig något. Snöflingorna dalade ner till marken i maklig takt. De hade ingen brådska, för vintern var ju redan här. Iskristallerna hopade sig längs med fönsterkarmen, i min fantasi blev dem publiken till detta vinterskådespel. Jag släppte mina tankar där jag satt och släckte husets alla lampor. Imorgon var den stora dagen.

 Jag vaknade av att små, små barnfötter som kilade upp och nedför trapporna. Viskande röster och mjuka skratt hördes och några minuter senare kom barnen in i sovrummet.
– Mamma, mamma det är jul!


Huset skulle pyntas, julgranen kläs, middagsbordet dukas och maten förberedas. Barnen var mycket noggranna med att var sak hade sin plats. Den broderade tavlan med pepparkakor skulle alltid hänga i trapphuset, julgranen står sedan urminnes tider på samma ställe i vardagsrummet. Den röda linneduken från farmor hade sin givna plats på köksbordet. Och i matrummet där vi varje år avnjuter julmiddagen har långbordet alltid fått bära en vit duk med röd rand.
Visst är det härligt att känna familjens entusiasm, höra prasslet från julpapper och snöre, dofterna från köket och se förvandlingen från rum till rum.

Vi stötte dock på ett dilemma. Ingen kunde hitta den vita julduken. Alla letade, stora som små, men den var spårlöst försvunnen. Jag frågade envist mannen i huset men inte heller han hade en aning om vart duken kunde vara. Barnen suckade tungt och med hängande huvuden ville de nu inte längre pynta matsalen. Jag kunde för mitt liv inte begripa vart duken hade tagit vägen!? Den borde ju ligga i linneskåpet.

Den natten låg jag i sängen och pratade med min man. Jag beskrev ingående duken, den var vit med röd kant. Han hade inte en gissning om vart den kunde vara. Detta år firade vi jul utan duk. Maten var god, barnen gladde sig åt tomtebesök och paket. Far i huset knäckte paradisnötter och såg klart välmående ut. Duken glömdes bort.

Vintern gick sin gilla gång och en dag när jag var inne i min mans sovrum fick jag mig en sen julklapp. För i ena änden av sängen stack det ut en liten flik, som tycktes ha en röd rand…

Mycket riktigt det var julduken! Han hade bäddat med den och det är klart att det var nog ett ypperligt underlakan, som kunde läggas omlott runt madrassens alla kanter. Jag kunde inte låta bli att skratta, själv hade jag ju legat på ”lakanet” och frågat honom om han hade sett duken. Tänk om jag hade anat hur nära svaret jag faktiskt hade varit.

Vendela Eriksson