varavendela

Morgonen grydde likt en varsam hand. Ingen klocka hade ställts. Att få vakna när man behagar är en ultimat form av vardagslyx. Fäste blicken vid fönsternischen, dagens första ljus sipprade in mellan spetsgardinernas lager. Jag log.

Klädd i slitna morgontofflor och en frottérock med urtvättat rosmönster gick jag nerför trappan. Ett par näpna solstrålar lekte ta fatt i köket. Glädjen över att väderleken höll på att förbättras gav mig ny kraft. Samtidigt längtade min bleka vinterhy efter värmens första fräknar.

 Tillredde mig en balja te och en smörgås med kylskåpets rariteter, det vill säga några skivor medvurst och ett salladsblad. Tog mod till mig och bestämde att frukosten skulle avnjutas utomhus. Farstutrappans betongsteg var isande kalla och blåsten påtaglig. Gåshuden knottrade sig längs med kroppens kurvor. Men skam den som ger sig det var i alla fall vår eller snarare början på våren.

Det var underbart att i stilla ro iaktta händelserna utanför den egna trädgårdshäcken. Brevbäraren hade fullt sjå med dagens utdelning. Grannen spatserade förbi med baskern på sned. Och i blickfånget syntes även en motionär, klädd i en ceriserosa joggingdress med matchande pannband. Hur påverkas vi egentligen av det återkommande ljuset?

Jag försjönk i mina egna funderingar och rensade i tankarnas garderob. När vintern har oss i ett fast grepp suckar vi ofta tungt och stänger in oss i våra boningar. Muttrar när vi tvingas möta kylan, svär över att behöva skrapa rutorna på bilen. Snöskottning, vinterblask, väglaget och stoppade raggsockor påverkar vårt humör. Vi jagar efter ljusglimtar, små ögonblick som gör mörkret mer uthärdligt. En brasas sken, bullbak och advent.
När så vintern äntligen börjar ge vika, är man återigen på rätt köl. Med ljuset kommer kreativiteten och energin. Sommarhuset ska ses över, klädskrubben rensas och visst är det väl som så att undanröjningen av dunjackor och udda fingervantar ger ett lyckorus.

 Det sägs ju även att med våren kommer kärleken, definitionen har klara skiftningar. Min mormor frågade mig om jag skulle gifta mig snart.

– Först och främst behöver jag bli kär, svarade jag.
Mormor var tyst i några sekunder. Rappt men ändå sakligt svarade hon;

– Kär och kär!? Jag ska säga dig att kärlek är det första som går över.
Det hördes på tonfallet att hon var nöjd. Jag skrattade hjärtligt åt hennes resonemang med erfarenheter ur ett 65-årigt äktenskap. Ett säkert vårtecken är i alla fall när mormor påtar i rabatterna. Den kärleken har hon alltid lyckats bevara.

Hur som helst så finns det en anledning till att vi sätter näsan i vädret och låter solen smeka våra ansikten. Och i samma stund som vi välkomnar våren, gror en liten segerviss viking inom oss. För återigen har vi lyckats besegra ännu en mörk vinter.

VENDELA ERIKSSON

Det finns många stilar, nischer och genrer, men att vara ungkarl måtte då vara en livsstil. Ibland brukar jag skratta åt fenomenet och konstatera att vissa ränder aldrig går ur. Oavsett ålder, bakgrund och erfarenhet, finns det som sig bör förtjusande likheter.

 Min far blev ungkarl på äldre dagar och visst kan jag ta mig för pannan, när han visar upp sitt hem för otaliga kvinnor. I början charmade han dem genom att bedyra sitt fashionabla kryddskåp, men allt eftersom tiden gick började han samla på något helt annat, nämligen EKS-vågar. Och det är klart när mannen ifråga innehar en tresiffrig kaliber, framstår vågsamlingen som ytterst exceptionellt.

 Därtill finns det mycket annat nämna, såsom den beryktade julgranen, som under årets 365 dagar alltid skymtas från köksfönstret. Den är därtill klädd med belysning, Sverigeflaggor och gula fjädrar. På så vis har han löst årets högtider, påsk, midsommar och jul. I övrigt är hemmet spartanskt inrett. Dukar, växter och allehanda prydnadsföremål existerar inte. Däremot har vinböcker, Marilyn Monroetavlor och Hälgemuggar fått sin speciella plats i sammanhanget. I bokhyllan ses även dyrgripar såsom fiskerullar.

 Ååå! jag hölls ju nästan på att glömma den svarta boken. Det är faktiskt så att min far håller ordning och reda på sina sällskap. I anteckningsboken ses långa rader av namn, varpå de flesta är överstrukna. Ett drygt 60-tal kvinnor finns listade. Och när jag för en tid sedan pratade med honom i telefon, antog jag att ytterligare en hade strukits. Eftersom han påstod att en djupfryst kyckling hade större utstrålning en den dam som bjudits in på middag.

 En annan ungkarl i sammanhanget är Robert. Precis som min far kan man ana ungkarlslivets anda. I hemmet hägrar Ozzy Osborn, barskåpets välfyllda hyllor och så igen dessa julalster i fönstret. För övrigt ägnas tiden åt bilar, motorcyklar och kvinnor. Att han därtill arbetar som traktormekaniker blev en ungmö varse om, efter en natt i sänghalmen. För vem skulle inte reagera på kommentaren;

 – Det måste ju provköras många traktorer innan man hittar den rätta.

 Nu senast var jag i Malmö, eller närmare bestämt i Arlöv för att hälsa på två herrar som delar lya. Magnus och Daniel, är som så många andra ungkarlar, trevliga, men ytterst speciella. Deras kök tillhör nog det rum som de flesta besökare häpnas över. Coca-colasamlingen försöker rymmas i en liten plastlåda med texten; Skånsk retur omgående, utöver det ses även de sporadiskt uppspikade gardinerna och man ska inte tala om köksluckorna som saknar handtag. Istället stängs luckorna igen med en bred remsa silvertejp.

 Magnus och Daniel var vid det nämnda tillfället stolta över sina nyetablerade vuxenpoäng, de hade införskaffat en diskmaskin. Sen att väl ingrodda mattallrikar, bestick och glas överöste diskhon, bänken och alla andra tänkbara avställningsytor, var en bisak. Det som de däremot alltid har full kontroll på är ölöppnaren, som hänger på en spik i köket. Denna anordning är förövrigt också kökets enda väggutsmyckning.

Så småningom satte vi oss alla ute på balkongen, medan augustinatten sänkte sig över kvarteret. Öl hivades och livsfrågorna kom på tal. En sak var de i alla fall säkra på, hellre helvetet än himlen. Därför att värmen skulle medföra fler lättklädda kvinnor, nackdelen var bara att ölen inte kunde förtäras kall.

 Frågan man kan ställa sig så här i efterhand är om det egentligen finns en idealisk ungkarl. Vad tror du?

 VENDELA ERIKSSON

När jag var barn var det min far som assisterade husmor. Med sitt askblonda hår iförd svart skinnväst och cigarett i mungipan försökte han smälta in i rollen bland förkläden, kastruller och matvaror.

Min far kunde laga till tre olika rätter. Dels var det hamburgemenyer på den närliggande bykrogen. Alternativ nummer två var fiskpinnar i korvbröd. Fiskpinnarna sattes i brödrosten tills rätt konsistens och sprödhet hade uppnåtts. Därefter lades bitarna i korvbröd. Två skivor gurkor kilades också ner. Slutgarneringen var en remsa pickels av märket Kavli. Den historia jag nu ska berätta handlar om när vår far skulle laga till snabbmakaroner och korv.

 Det var en dag som alla andra, vi tre systrar väntade tålmodigt på dagens matranson. Far släpade sig från den insuttna Chesterfieldfåtöljen för att återigen ställa sig vid spisen. Falukorvsskivorna låg för stekning och pastavattnet kokade hemtrevligt. Koncentrationen var ett faktum och vi barn störde gärna inte när far donade i köket. Makaronpaketet stod vid spiskanten. Och då hände det som inte får hända. En armrörelse ledde till att paketet for till golvet. Min fars tålamod rann över lika snabbt som förpackningen föll. Han for ilsket på paketet och måttade till en mästerlig spark.

 Snabbmakaronerna fick sig en luftfärg ut ur köket, genom hallen och vidare ner för trappan. Far svor och vi barn satt tysta runt köksbordet. Rädda för utvecklingen och förstummade över att vår far innehade en sådan snabbhet.

–        Inte ett ord! Röt han

Vi satt snälla kvar där vi satt och när dammsugaren Miss Volta fått husera sig fram bland pastahavet såg hemmet riktigt trevligt ut. Fars röda ansiktsfärg hade lagt sig och vi åt stekta falukorvsskivor med senap och ketchup.

 Pappa tittade upp över glasögonkanten och log mot sina flickor, tittade på klockan för att därefter åter fästa blicken mot oss;
– Vi säger ingenting till mamma va?

Alla nickande medgörligt. Spänningen steg när mor kom in genom ytterdörren, hennes bestämda steg uppför trappan spädde på ögonblicket.

Vi satt kurade på stolarna. Tysta. Mamma uppenbarade sig i hallen och log med hela ansiktet. Hon tittade på oss och vände sedan sina gräddbruna hökögon i vår fars riktning och frågade pedagogiskt;

– Skulle du kunna förklara för mig, varför jag har snabbmakaroner i mina blomkrukor?

Den skimrande lacken var påtagligt repad. En och annan ingjutning i karossen tydde på ett långt och fartfyllt liv. Min Mazda 626 var till synes oskyldig, men under huven gömde sig en djävul. Det fanns egentligen ingenting som fungerade såsom manualen påstod.

Tekniska problem, en fara för allmänheten, överraskande haverier och en personlig själ. Min himmelsblå djävul hade allt. Den tenderade till att vara extremt väderberoende. Sommaren gick någorlunda. Hösten var en påbörjan till en katastrof. Vintern var hopplös och när våren äntligen anlände fanns det åter en liten strimma hopp…

Det lilla undret gick igång med hjälp av choke. Så var i alla fall tanken. Det hände sällan att den startade på första försöket, men till sist hördes den välbekanta smällen i avgasröret och ett mörkt töcken uppstod. Tjernobylmolnen var stora, svarta och uppseendeväckande.

Bilen hade många skönhetsfel. Bland annat led vänster framdäck av en halvskum punktering. Men med tanke på de rådande tiderna av ekonomiskt förfall, var det för dyrt att laga alternativt byta däck. Istället införskaffades en hantervänlig pump, som vid användning kopplades till cigarett-tändaruttaget. Detta moment fick ständigt upprepas efter drygt åtta mil då bilen åter började luta markant mot mittlinjen.

I instruktionsboken som medföljde, fanns det ett särskilt kapitel med den eminenta rubriken; Ta hand om det oväntade. Vidare kunde man läsa; Denna sektion täcker åtskilliga problem som en bilist någon gång får erfarenhet av och detaljer hur man tar hand om dem... de specifika problem som jag hade velat få svar på, fanns tyvärr inte omnämnda.

Det fanns många oförklarliga fenomen. Jag kunde inte köra för sakta eftersom bilen slocknade vid för låga varv. Och det mest besvärliga av allt var att när den dog så slogs rattlåset alltid på. Tänk er in i situationen... Hur skulle du bemästra en rondell med min Mazda 626?

Jag och min djävul var som ett gift par och varje gång jag försökte förstå det första särdraget, uppkom alltid ett nytt. Såsom ”självdriv“ vilket var en lyxanordning som Mazdan själv skapat. Bilen gasade nämligen självmant vid fullt rattutslag. Varvräknaren visade 4000 rpm, detta trots att jag inte ens nuddade gaspedalen. En tvär sväng medförde alltså att man fick bromsa sig igenom den och att fickparkera på offentlig plats fick varenda förbipasserande att lyfta på ögonbrynen. Vad de såg var en ung kvinna som inte kunde hitta dragläget. För vem hade trott på min version om ”automatgasfunktion“ vid vridning av ratt?

Det fanns många tekniska under att nämna, däribland tändningskontakten, som var så nött att man kunde plocka ut nyckeln, trots att bilen var igång. Charmigt kan tyckas, men långt ifrån praktiskt. Jag minns såväl den gången som jag skulle åka från Vetlanda till Västervik. På resan åker man igenom Hultsfred, som därtill har en korsning med trafikljus.

Och tro om min förvåning när jag skulle göra en omstart för att upptäcka att det saknades en nyckel i tändningslåset.

Att jag därtill inte hade något fungerande värmesystem gjorde inte saken bättre. Detta löste jag genom att ställa en gammal plåtburk på passagerarsidans golv. I burken placerades en mängd tända värmeljus. Likt ett upplyst sken for vi fram på vägarna under mörka nätter. Min himmelsblå djävul hade alla tänkbara kvalitéer för att uppnå en dårskapsstämpel.

Vendela Eriksson