varavendela

Ryszard Kapuscinski
Imperiet

Riktig kyla, förklarar hon för mig, känner man igen på att det hänger en klar och lysande dimma i luften. När någon gått igenom dimman blir det en korridor i den. Och korridoren får form efter den person som gått där. Personen har passerat, men korridoren finns kvar, den står stilla i dimman. En stor grabb gör en stor korridor och ett litet barn gör en liten korridor. När Tanja går hemifrån på morgonen kan hon se att kamraterna redan gått till skolan- alla flickorna vet de närmsta grannflickornas och vänninornas korridorer ser ut.
Ser man en bred och och låg korridor med en tydlig och bestämd kontur, vet man att Klavdija Matvejevna, rektorn, redan har gått till skolan.
Finns det inga korridorer på morgonen med en höjd som passar på grundeleverna, så betyder det att kylan är så hård att det inte blir några lektioner och barnen får stanna hemma.
Ibland ser man en korridor som är alldeles krokig och sedan plötsligt tar slut. Det betyder. Här sänker Tanja rösten- att det är nån fylltratt som har gått där och snavat omkull. När det är riktigt kallt händer det ofta att fylltrattar fryser ihjäl. Då ser en sådan korridor ut som en återvändsgränd.

Har du tröttnat på snödrivorna och de kalla graderna utanför fönstret? En bra tips är att faktiskt sätta sig ner och "pula" med något. Jag tycker det är mysigt att skapa kort, askar och kuvert med kreativiteten som drivmotor. Igår längtade jag så efter sol, vår och krokusar. Och se här; Visst skulle ett sådant här kort få dig att le, om det det hamnade i din brevlåda? Gör någon glad, det får en själv att känna sig bättre i själen trots avsaknaden av värme, grönt gräs och prunkande blomsterrabatter.

... Låt oss inte spåra ut
det ligger en myggvinge på rälsen...

Natten kommer fort denna årstid. Jag satt vid fönsterbänken och tittade ut över den snöbeklädda trädgården. De nakna grenarna letade sig fram till mitt fönster, precis som om de ville säga mig något. Snöflingorna dalade ner till marken i maklig takt. De hade ingen brådska, för vintern var ju redan här. Iskristallerna hopade sig längs med fönsterkarmen, i min fantasi blev dem publiken till detta vinterskådespel. Jag släppte mina tankar där jag satt och släckte husets alla lampor. Imorgon var den stora dagen.

 Jag vaknade av att små, små barnfötter som kilade upp och nedför trapporna. Viskande röster och mjuka skratt hördes och några minuter senare kom barnen in i sovrummet.
– Mamma, mamma det är jul!


Huset skulle pyntas, julgranen kläs, middagsbordet dukas och maten förberedas. Barnen var mycket noggranna med att var sak hade sin plats. Den broderade tavlan med pepparkakor skulle alltid hänga i trapphuset, julgranen står sedan urminnes tider på samma ställe i vardagsrummet. Den röda linneduken från farmor hade sin givna plats på köksbordet. Och i matrummet där vi varje år avnjuter julmiddagen har långbordet alltid fått bära en vit duk med röd rand.
Visst är det härligt att känna familjens entusiasm, höra prasslet från julpapper och snöre, dofterna från köket och se förvandlingen från rum till rum.

Vi stötte dock på ett dilemma. Ingen kunde hitta den vita julduken. Alla letade, stora som små, men den var spårlöst försvunnen. Jag frågade envist mannen i huset men inte heller han hade en aning om vart duken kunde vara. Barnen suckade tungt och med hängande huvuden ville de nu inte längre pynta matsalen. Jag kunde för mitt liv inte begripa vart duken hade tagit vägen!? Den borde ju ligga i linneskåpet.

Den natten låg jag i sängen och pratade med min man. Jag beskrev ingående duken, den var vit med röd kant. Han hade inte en gissning om vart den kunde vara. Detta år firade vi jul utan duk. Maten var god, barnen gladde sig åt tomtebesök och paket. Far i huset knäckte paradisnötter och såg klart välmående ut. Duken glömdes bort.

Vintern gick sin gilla gång och en dag när jag var inne i min mans sovrum fick jag mig en sen julklapp. För i ena änden av sängen stack det ut en liten flik, som tycktes ha en röd rand…

Mycket riktigt det var julduken! Han hade bäddat med den och det är klart att det var nog ett ypperligt underlakan, som kunde läggas omlott runt madrassens alla kanter. Jag kunde inte låta bli att skratta, själv hade jag ju legat på ”lakanet” och frågat honom om han hade sett duken. Tänk om jag hade anat hur nära svaret jag faktiskt hade varit.

Vendela Eriksson

Den skimrande lacken var påtagligt repad. En och annan ingjutning i karossen tydde på ett långt och fartfyllt liv. Min Mazda 626 var till synes oskyldig, men under huven gömde sig en djävul. Det fanns egentligen ingenting som fungerade såsom manualen påstod.

Tekniska problem, en fara för allmänheten, överraskande haverier och en personlig själ. Min himmelsblå djävul hade allt. Den tenderade till att vara extremt väderberoende. Sommaren gick någorlunda. Hösten var en påbörjan till en katastrof. Vintern var hopplös och när våren äntligen anlände fanns det åter en liten strimma hopp…

Det lilla undret gick igång med hjälp av choke. Så var i alla fall tanken. Det hände sällan att den startade på första försöket, men till sist hördes den välbekanta smällen i avgasröret och ett mörkt töcken uppstod. Tjernobylmolnen var stora, svarta och uppseendeväckande.

Bilen hade många skönhetsfel. Bland annat led vänster framdäck av en halvskum punktering. Men med tanke på de rådande tiderna av ekonomiskt förfall, var det för dyrt att laga alternativt byta däck. Istället införskaffades en hantervänlig pump, som vid användning kopplades till cigarett-tändaruttaget. Detta moment fick ständigt upprepas efter drygt åtta mil då bilen åter började luta markant mot mittlinjen.

I instruktionsboken som medföljde, fanns det ett särskilt kapitel med den eminenta rubriken; Ta hand om det oväntade. Vidare kunde man läsa; Denna sektion täcker åtskilliga problem som en bilist någon gång får erfarenhet av och detaljer hur man tar hand om dem... de specifika problem som jag hade velat få svar på, fanns tyvärr inte omnämnda.

Det fanns många oförklarliga fenomen. Jag kunde inte köra för sakta eftersom bilen slocknade vid för låga varv. Och det mest besvärliga av allt var att när den dog så slogs rattlåset alltid på. Tänk er in i situationen... Hur skulle du bemästra en rondell med min Mazda 626?

Jag och min djävul var som ett gift par och varje gång jag försökte förstå det första särdraget, uppkom alltid ett nytt. Såsom ”självdriv“ vilket var en lyxanordning som Mazdan själv skapat. Bilen gasade nämligen självmant vid fullt rattutslag. Varvräknaren visade 4000 rpm, detta trots att jag inte ens nuddade gaspedalen. En tvär sväng medförde alltså att man fick bromsa sig igenom den och att fickparkera på offentlig plats fick varenda förbipasserande att lyfta på ögonbrynen. Vad de såg var en ung kvinna som inte kunde hitta dragläget. För vem hade trott på min version om ”automatgasfunktion“ vid vridning av ratt?

Det fanns många tekniska under att nämna, däribland tändningskontakten, som var så nött att man kunde plocka ut nyckeln, trots att bilen var igång. Charmigt kan tyckas, men långt ifrån praktiskt. Jag minns såväl den gången som jag skulle åka från Vetlanda till Västervik. På resan åker man igenom Hultsfred, som därtill har en korsning med trafikljus.

Och tro om min förvåning när jag skulle göra en omstart för att upptäcka att det saknades en nyckel i tändningslåset.

Att jag därtill inte hade något fungerande värmesystem gjorde inte saken bättre. Detta löste jag genom att ställa en gammal plåtburk på passagerarsidans golv. I burken placerades en mängd tända värmeljus. Likt ett upplyst sken for vi fram på vägarna under mörka nätter. Min himmelsblå djävul hade alla tänkbara kvalitéer för att uppnå en dårskapsstämpel.

Vendela Eriksson 

FOTO: Vendela Eriksson

Farbror Rimfrost har fortfarande ett fast grepp om vädret. Här hemma i Överum kämpar snön och frosten om det största spelrummet. Var helst blicken tar fäste är vyerna som stillbilder skapade ur ens fantasi.