varavendela

När jag var barn var det min far som assisterade husmor. Med sitt askblonda hår iförd svart skinnväst och cigarett i mungipan försökte han smälta in i rollen bland förkläden, kastruller och matvaror.

Min far kunde laga till tre olika rätter. Dels var det hamburgemenyer på den närliggande bykrogen. Alternativ nummer två var fiskpinnar i korvbröd. Fiskpinnarna sattes i brödrosten tills rätt konsistens och sprödhet hade uppnåtts. Därefter lades bitarna i korvbröd. Två skivor gurkor kilades också ner. Slutgarneringen var en remsa pickels av märket Kavli. Den historia jag nu ska berätta handlar om när vår far skulle laga till snabbmakaroner och korv.

 Det var en dag som alla andra, vi tre systrar väntade tålmodigt på dagens matranson. Far släpade sig från den insuttna Chesterfieldfåtöljen för att återigen ställa sig vid spisen. Falukorvsskivorna låg för stekning och pastavattnet kokade hemtrevligt. Koncentrationen var ett faktum och vi barn störde gärna inte när far donade i köket. Makaronpaketet stod vid spiskanten. Och då hände det som inte får hända. En armrörelse ledde till att paketet for till golvet. Min fars tålamod rann över lika snabbt som förpackningen föll. Han for ilsket på paketet och måttade till en mästerlig spark.

 Snabbmakaronerna fick sig en luftfärg ut ur köket, genom hallen och vidare ner för trappan. Far svor och vi barn satt tysta runt köksbordet. Rädda för utvecklingen och förstummade över att vår far innehade en sådan snabbhet.

–        Inte ett ord! Röt han

Vi satt snälla kvar där vi satt och när dammsugaren Miss Volta fått husera sig fram bland pastahavet såg hemmet riktigt trevligt ut. Fars röda ansiktsfärg hade lagt sig och vi åt stekta falukorvsskivor med senap och ketchup.

 Pappa tittade upp över glasögonkanten och log mot sina flickor, tittade på klockan för att därefter åter fästa blicken mot oss;
– Vi säger ingenting till mamma va?

Alla nickande medgörligt. Spänningen steg när mor kom in genom ytterdörren, hennes bestämda steg uppför trappan spädde på ögonblicket.

Vi satt kurade på stolarna. Tysta. Mamma uppenbarade sig i hallen och log med hela ansiktet. Hon tittade på oss och vände sedan sina gräddbruna hökögon i vår fars riktning och frågade pedagogiskt;

– Skulle du kunna förklara för mig, varför jag har snabbmakaroner i mina blomkrukor?